Egotankar i ingenstans

Ibland får jag en sån överskottsenergi, men den måste få utlopp på ett långsiktigt sätt. Jag vill göra något, göra skillnad. Jag vill inte slösa på all denna energi på att enbart dammsuga och vika en evighetstvätt. Jag vill göra något med mitt liv, det ska gynna andra. Jag ska kunna lägga locket på och känna att jag kunde inte göra allt men jag gjorde iaf något.

Jag har vridit och vänt på mina funderingar och fortfarande har jag inte kommit underfund med hur jag ska gå till väga. Allt jag vet är att jag vill göra ett avtryck. Inte nämnvärt men bara göra en skillnad för någon några som inte är en självklarhet. Jag vill göra en självisk osjälvisk gärning.

Det är svårt...önskar det vore enklare.

Bort!

Tisdagar...hmm...inte världens bästa dag med andra ord.
Nyss helg, långt till nästa och man har liksom inte återhämtat sig
riktigt.

Ikväll blir det fortsatt krig med tvätthögen. Tänker inte låta mig besegras.
Jag känner att jag behöver rensa ut allt. Bort bort bort.

Det blir lite som meditation för min del. Önskar bara att sakerna kunde själv
frakta sig till soptunnor och återvinningstationer av sig själva.

Ser fram emot en härlig höst...ren och ordnad!

Hela da´n ska jag arbeta....

Imorse vaknade jag, måttligt utvilad och kände mig glad!
Det är fredag och självfallet så mår man bra bara av det,
men jag känner mig full av positivitet och det är alldeles
underbart. Fast man vet ju inte, med tanke på mitt tidigare inlägg
så kan detta enbart vara en övergående fas :)

Helgen ska spenderas hemma, dock mestadels i tvättstugan.
Ska rensa och omorganisera i garderober.
Sommarkläder ska ner i kartonger och byxor ska få ett eget system.


Ska fortsätta medan jag är på topp..."

Skakad coca cola!

En gång i månaden svämmar jag över av känslor.
Jag känner minsta skillnad, som en trottoarkant är det hela tiden.
Oavsett vilken känsla som stormar så resulterar dem oftast i tårar. Både synliga och
dem som finns där längst in. Jag går med fuktiga ögon mestadels av tiden.

Glädje och lyckan bränner nästan för att de känns så starkt, samt att det som är mer
ledsamt känns som en tung sen i magen.

Vissa kallar detta pms. Jag är tacksam många gånger över att känna. Jag är inte likgiltig,
jag är inte iskall. Jag är som en skakad coca cola!

Kom igen!

Jag var ju på en liten resa i helgen. Avverkade 70 mil inom 24 timmar. Pust...tåg är inte min grej längre. Speciellt inte kissnödig!

Iaf, det var ett kärt återseende av 19 av mina fd. klasskamrater. Men det var inte bara skoj att ses. Det var en spark i ändan med! NU jävlar ska det här göras en rejäl förändring. Dags att börja kämpa mot något, inte bara nöja sig med var man är. Utan vidga sina vyer och se längre än näsan räcker.

Några bollar har jag satt i rullning. Hoppas bara att det inte stannar av!

Det blev ett avstamp. Ett bra sådant...

Tidsresa!

Imorgon har det passerat lite mer än 10 år sen jag lämnade 3 år av "studier", vänner, tillvaro och en liten del av mig själv i Vänersborg. Imorgon återvänder jag.
Mina förväntningar är oklara. Jag vet inte riktigt vad jag ska få uppleva och kanske återuppleva.

16 år gammal packade jag mina 3 flyttkartonger, lådor med saker som då var viktiga för mig. Samt en stor väska med kläder. Mamma lät mig åka. 35 mil.
35 mil från trygghet, vänner familj och allt jag visste fanns. Idag med facit i hand och 10 års perspektiv så känner jag att det var nyttigt. Men kanske inte det som var allra bäst.

3 år att ensam ansvara över är inte kanske vad man klarar av fullt ut som 16-19 åring. Många resor hem blev det. Många tårar fälldes och många självförtroende törnar åkte man på.

Jag var fast besluten över att hem skulle jag oavsett vad det innebar. För när man som tonåring lever i en tillvaro utan vuxna,  så har man inte en vuxens perspektiv. Man gör saker man ångrar utan att reflektera, man lever i en omogen och kortsiktig värld.

Imorgon åker jag tillbaka till 2002!

:)

Ett sanningens ord....sann glädje är delad glädje!

Livet är ett underbart ting, oförväntade förändringar har ju en tendens att sprida sig som ringar på vattnet.

Helgen närmar sig, en resa väntar... Spännande!

Detta eviga velandet!

Ja nu hoppas jag väl att jag velat klart. Har iaf tagit bort alla gamla påbörjade bloggar och börjat om från skratch...eller hur man nu formulerar det.

Jag är ju en velpelle av värsta slag. Jag kan inte bestämma mig. Ska jag ska jag inte...värst är det när jag egentligen inte behöver bestämma mig på stört utan kan vela i det oändliga!

Men tiden får väl utvisa över detta...

Så på återseende...eller inte!